Varför det är bättre att jobba på distans än att skjuta ner sin chef med en kalachnikov

Det är bättre att jobba på distans än att skjuta ner sin chef med en kalachnikov.
Så är det faktiskt.
Men låt oss inte börja med att prata om det just nu. Det är en annan sak jag vill ta med er först.
Jag vill börja med att prata om meditation på alptoppar, halvnakna flickor på Hawaii och porschar i Hollywood. Och framförallt vill jag prata om föreställningen om den arketypiska digitala superhjältenomaden – samt soon-to-be pensionärerna Gerd och Annika.

Den digitala superhjältenomaden

Jag målar nu upp bilden av den arketypiska digitala nomaden. Den ultimata distansarbetaren. Låt oss kalla honom för Jack.
Jack är 22 år och var redan vid 16 en färdigbakad IT-specialist som numer kan välja att jobba för vilken IT-firma som helst i världen. Han väljer de firmor som erbjuder honom att jobba på distans och betalar honom mest. Därefter ger han sig ut i världen. Ena veckan sitter han på en strand på Hawaii med en drink i ena handen och en laptop i den andra, medan blicken halvt vilar på skärmen och halvt på lättklädda flickor som strosar behagfullt längs med stranden. Veckan efter sitter han på en alptopp i Himalaya, mediterar och kläcker geniala IT-lösningar som han tänker sälja till högstbjudande följande måndag.
Några dagar senare glider han runt i en hyrd porsche längs Rodeo Drive i Hollywood… ja ni förstår idén – men hur många känner igen sig?

Från en alptopp till en laptop

En och annan kanske känner igen fragment av detta (från någon dagdröm för länge sen.) Detta är drömmen för många och verklighet för absolut ingen över huvud taget.
Majoriteten tror jag inte känner igen sig ens det minsta. Knappt ens de som lever som digitala nomader.
En digital nomad behöver inte sitta på en alptopp – bara ha sin laptop.

Därför kan en digital nomad vara 65 år, bo i Laholm, sjunga i kör och konstruera korsord samt älska att jobba på distans. Eller så kan hon vara 63 år, bo i ett hus som gränsar till skogen -långt inne i mörkaste Uppåtlandet – och ha ett jävla temperament samt älska att jobba på distans.

Jag ska nu presentera för er, de digitala superhjältenomaderna Gerd och Annika.

Den digitala superhjälten Gerd

Gerd jobbade på ett stressigt kontorsjobb där hon höll på med kundservice, bokföring, översättningar samt var säkerhetsrådgivare för farligt gods.
Hon slutade när hennes man pensionerades, för att kunna ägna mer tid åt familjen, besöka barnbarn, studera och utöva sina intressen.
Dock var Gerd inte redo att slå sig till ro och bara vara pensionär. Hon hade allt för mycket nyfikenhet kvar i kroppen. Hon började plugga engelska och svenska på högskola – på distans – och fick lust att blåsa liv i en gammal dröm: att skriva.

”Yrkesmässigt har bokstäverna alltid varit med mig, men att skriva kreativt, har bara varit en diffus dröm. Jag kollade på Platsbanken efter distansjobb som skulle kunna passa mig. Så hittade jag en annons från Högabo Writing, och nu skriver jag åt dem, korrekturläser och gör översättningar. Jag är supernöjd och har hittat precis rätt forum.”

En digital nomad som inte rör sig ur fläcken – men rör sig runt hela världen

Gerd bor i Laholm och har gjort så de senaste 30 åren. Hon har inte flyttat sig en centimeter sedan hon började jobba på distans – men är på ett sätt ändå en digital nomad. Även om hon inte företagit sig en geografisk resa, där hon reser runt och försörjer sig med att jobba på distans, så har hon gjort andra resor. Hon började studera på distans. Hon började jobba på distans. Hon träffade och lärde känna nya människor på distans. I en ålder där många tycker att det där med att vara nyfiken och leva är nog något som yngre människor får ägna sig åt bestämde sig Gerd i stället för att hon skulle börja Livet 2.0 – och kastade sig därför ut i den digitala världen.

Den digitala superhjälten Annika

För Annika blev distansarbete inte bara ett substitut för ett tidigare arbetsliv. Det blev ett steg uppåt från hennes tidigare arbetsliv.
Hon tvingades bort från sitt tidigare jobb och tillbaka ut på arbetsmarknaden. Väl där drevs hon av sitt jävlaranamma och landade till slut i ett sammanhang som gav henne mer än det jobb hon tidigare haft. Sitt förra jobb trivdes hon med men inte den nya chef som plötsligt dök upp en dag:

”Jag hatar översittare. Jag avskyr dem med en glöd som får pyroklastiska flöden att verka svalkande. Jag föraktar dem med väntasåhämtarjagminkalashnikovochpepprarpåpassion. Tillsammans med djurplågare ska översittare sjudas över långsam eld medan jag skrattar åt dem. 
Fast egentligen är jag en mjukis.”

Och nu svaret på varför det är bättre att jobba på distans än att skjuta ner sin chef med en kalachnikov

Annika jobbade på ett företag som tillverkade olika gasblandningar. Företaget fick en ny chef som skulle göra lite omstruktureringar.

”Så kom där en man. En man i karriären. En chef. Vad skulle han hitta på med en väl mognad och extremt kunnig kvinnlig medarbetare?  
Han började med ett väl tilltaget paket av antaganden om tacksamhet och jag blev hyfsat stött i kanten av det väl övervägda antal motkrav han presenterade tillsammans med sitt nådiga förslag om min fortsatta anställning. 
Sedan talade jag om för min självbelåtne nye Führer vad jag ville ha i lön. Jag hade inte trott att han skulle svarat så blankt nej, det är sant.”

Valet att gå – och fortsätta gå

Så Annika valde att gå – och blickade inte bakåt. Idag jobbar Annika som skribent vid datorn i sitt eget hus:
”Jag ser ut genom mitt fönster mot skogen. Jag ser människorna och djuren jag har i mitt liv. Jag ser arbetet jag gör och pengarna jag förtjänar enbart genom att fästa mina egna ord på skärmen. Jag behöver bara rikta blicken två centimeter åt sidan, från mina dubbla skärmar, så ser skogen tillbaka på mig och min hund ligger hopkrupen vid mina fötter.
Jag är nöjd med mitt val.
En annan fick jobbet jag skulle haft. Jag är inte bättre människa än att jag tycker illa om henne för det, tyvärr. Mina kollegor och mina kunder saknar mig och jag var jävligt bra på det jag gjorde. Men… 
Jag bara säger som La Pasionaria. Hellre dö upprätt än att leva på knäna. Och jag behövde inte ens dö för att fortsätta leva upprätt – och utan ytterligare en vidrig översittare i mitt liv.”

En guldgruva som ingen tycker det är lönt att gräva i

Annika stötte på en motgång som väldigt många som kommit upp i åren stöter på: att aktörer på arbetsmarknaden inte vill ”satsa” på dem. De är inte värda investeringen – då de snart ändå ska pensioneras.
Denna guldgruva av erfarenheter, rutin och kompetens verkar arbetsmarknadens aktörer helt enkelt inte veta hur de ska ta till vara.

I Gerds och Annikas fall hade de mod och energi nog att kasta sig ut ur sina komfortzoner och prova något helt nytt: att jobba på distans.
Som självständiga frilansare behöver inte arbetsgivare ”investera i deras framtid” utan kan helt enkelt dra nytta av den kompetens de erbjuder – då de är suveräna aktörer som själv sköter den där biten med att satsa på sig.
Långt ifrån alla i deras situation har den driven – och kan behöva hjälp och insikt att ta sig dit.

Hur distansarbete kan vara ’Arbetslivet: Extended Version’

Jag ser hur väldigt många som snabbt närmar sig pensionsåldern – och inte på långa vägar är redo att sluta jobba – skulle kunna bli ’seniorgiggare’ och jobba med vad de vill, hur mycket de vill och på tider som passar dem.
Distansarbete skapar så väldigt mycket större möjligheter att skräddarsy förutsättningar för en medarbetare än när alla ska jobba på kontor mellan 9 och 5.

Detta är ett stort ämne som kan diskuteras hur länge som helst (och gör gärna det i kommentarer till detta inlägg), men kontentan är att vi har en enorm skatt som arbetsmarknaden bara kastar bort – och vi kan rädda den genom distansarbete.

(Jag vill tillägga att vi ganska nyligen rekryterade en påläggskalv i skribentteamet vid namn Jan – av den späda åldern 77 år. Vi ser fram emot många år med honom i teamet.)