(Credit för huvudbilden: Ryan McGuire från Pixabay)
Jag kan egentligen inget om det jag tänker skriva om nu och jag förstår om ni inte vill läsa det, för det är nog inte ens bra. Det finns experter på ämnet som skrivit böcker – och det finns podcastar (stavas det ens så på svenska eller hittar jag bara på, ni måste tycka att jag är jättekonstig) och bloggar som drivs av väldigt erfarna psykologer – och jag vet ingenting egentligen.
Så vem är jag som har mage att skriva om sånt jag inte kan?
Vem är jag att försöka skriva något och tro att det är värdefullt för er att läsa?
Vem är jag att tro något alls?
Förlåt.
Det var inget. Glöm det. Sluta läsa nu. Jag…
Vem är jag att skriva ett blogginlägg om bluffsyndromet?
Jag tror vi alla till mans har stött på den: känslan av att vi egentligen inte har den kompetens som det vi försöker göra kräver. Samt rädslan att vi ska bli påkomna. De som inte känner igen känslan är lyckligt lottade och kan sluta läsa här. Detta inlägg är inte för er. Så vida ni inte läser i ren fascination, likt en antropolog som hittat en förunderlig ny art av varelser långt in i Amazonas djungel.
Ni andra; läs vidare med ohämmat intresse!
Jag hade kunnat skriva detta inlägg enbart baserat på egna erfarenheter. Jag har tampats med bluffsyndromet mycket genom åren. Jag byggde upp Högabo Writing Team från absolut ingenting. Jag hade ingen tidigare erfarenhet av att skriva online, SEO eller att ens driva företag. Det tog mig 13 år från det att jag började till att nå dit jag är idag; med en skrivagentur som jobbar på fyra olika språk (startade upp vårt finska team idag) och med ett 40-tal medarbetare som bor på 6 av jordens 7 kontinenter. Under 2021 räknar vi med att producera minst 8 miljoner ord. Vi har precis startat en podcast där jag och mina medarbetare ska hjälpa andra att komma in i branschen och börja skriva online.
Där är jag idag.
Men hade jag sluppit den initiala känslan av att jag egentligen inte kunde detta – utan bara hittade på – så hade jag nog kunnat komma hit på mindre än halva den tiden. Betydligt mindre än halva tiden.
Nej, jag ska inte skriva om bluffsyndromet
Just jag ska inte skriva om bluffsyndromet. Men det ska avhandlas av andra än mig.
Inför skrivandet av detta inlägg satte jag igång en diskussion på HWT (Högabo Writing Team) och lät medarbetarna tala fritt om ämnet; och igenkänningsfaktorn var stor. Fler än en sa: ”Jag trodde bara det var jag som kände så.”
Jag gjorde även en intervju med entreprenören, publicisten och författaren Jozsef Piller som skrivit boken ”Bluffsyndromet: Myt eller sanning?”.
Många i Högabo Writing Team inser att de kämpat med det
Ingela, som ni bland annat kan höra intervjuas i avsnitt 3 (22/3) av vår podcast skriva.online, var först ut i samtalet: ”Impostor syndromet är man ju välbekant med. Det har ju ett stort inflytande på hela arbetsprocessen. Man vågar inte ansöka för ett visst jobb. Man vågar inte ta rätt betalt. Man vågar inte lämna in jobbet när det är färdigt. Och till slut vågar man inte heller ta åt sig beröm, utan går och försöker läsa kritik mellan raderna. Och man vågar inte medge att man känt av det heller, för det vore ju som att bekänna rätt ut att man är en Impostor!”
Det var då Kellie, hennes vän sedan fler år, utbrast: ”Jag trodde jag var ensam om att känna så!”
Och Linn fyllde i: ”Nej det är du inte.”
Aha! Nu har vi upptäckt dig! Du är ingen riktig skribent
Jag bad Kellie berätta mer om vad det är hon känt och hon berättade: ”Alltid när jag gör något som jag vet att andra personer ska läsa, se eller lyssna på (texter, konst eller musik) så blir jag jättenervös. Det blir jag inte om jag gör det för mig själv. Anledningen är att det hela tiden känns som om någon ska komma in genom dörren, peka på mig och säga ’Aha! Vi har upptäckt dig! Du är ingen riktig skribent/konstnär/sångare ju!’ Jag kommer ihåg att jag i somras hela tiden sa till min man ’Min kund har inte kontaktat mig (på två dagar) jag tror han kommer att avsluta kontraktet!’ Det hände visserligen inte, och många gånger får man fina svar från kunderna. Men då känns de falska…”
Det krävs fem komplimanger för att uppväga en förolämpning
Jag har läst någonstans att de flesta av oss är funtade så att vi har lättare att ta till oss en förolämpning än en komplimang och att vi emotionellt behöver fem komplimanger för att uppväga effekten av en förolämpning. I vårt samtal tillade även skribenten Gaila att 70% av vad vi hör från vår omgivning när vi växer upp är negativa bannor och tillsägelser.
Detta sätter sig givetvis fast och när vi blir äldre – och föräldrar och omgivning slutar banna oss – då fortsätter våra hjärnor av sig själv och skapar det som Jozsef Piller kallar för ’hjärnspöken’.
Det är likt det som Kellie skrev; att fina svar från kunderna känns falska och blir svåra att verkligen ta till sig – medan en kund som är tyst i två dagar förvandlas till ett bevis att denne är missnöjd och har kommit på dig i att du inte alls kan det du påstår att du kan.
Det känsliga i att blotta sig själv.
Samtalet vi hade i HWT gjorde mig väldigt stolt över det både kompetenta och modiga team jag plockat ihop. Många uttryckte i samtalet sina tvivel om sin egen förmåga, men gav också uttryck för en inneboende jävlar anamma (eller som någon från vårt nybakade finska team skulle uttrycka det: SISU!) De kan vara obehagliga till mods , och osäkra, men de dyker upp och de levererar bra grejer. De krigar mot sina hjärnspöken. Det handlar i grunden inte om avsaknad av kompetens och talang – för annars hade jag inte rekryterat dem från första början – utan om att vissa saknar ett självförtroende som de egentligen har fog att ha.
Vår skribent Emelie befinner sig just nu i Thailand för att kolla till det hotell som hon och hennes man köpte precis före Covid19-utbrottet, med syfte att driva det där. Så blev det ju inte. Än.
Emelie tog sig tiden, från att laga tak och flytta på fallna palmer, för att vara med i diskussionen:
”Här är en till som brottas med bluffsyndromet. Extremt mycket när jag började som skribent, för snart två år sedan, men även fortfarande. Särskilt nervöst är det med texter där det skrivs ut att jag är författaren, vilket det gör hos två, tre av mina kunder. Väldigt nischade texter som kunnigt branschfolk läser. Då är jag livrädd att någon ska kommentera att jag inte har en aning om vad jag pratar om eller att texten suger eller dylikt. Fastän jag egentligen vet att jag har koll på läget och vet vad jag pratar om. Jag tror osäkerheten kommer av att det känns väldigt blottande. Min kreativa förmåga, mina kunskaper och mitt sätt att skriva ska bedömas av andra, som dessutom kan se att det är jag som har skrivit.”
Att jobba online – en mycket utsatt position
Ingela fyllde i: ”Du har alldeles rätt! Jag tror det finns väldigt få yrken som är så blottande som detta med att skriva.”
Vi konstaterade även att jobb online enbart förstärker denna känsla. Att inte befinna sig på en fast arbetsplats – med tydliga roller och en bekräftelse från gruppen om ditt kunnande – blir ett extra hinder att ta sig förbi.
Man kan råka ut för kunder som den Kellie har, som inte hör av sig på lång tid, och det tar tid innan man lärt sig att tystnad oftast är något positivt. Hör de inte av sig är allt bra. Hör de av sig är det oftast när något är fel.
När man jobbar online är man bortkopplad på många sätt och måste vara sin egen moraliska och disciplinära motor. Det är mycket energi och kraft att uppbåda när man samtidigt kanske inte är säker på att man har vad som krävs – eller ens gör rätt.
Jozsef Piller
Så vad ska man göra åt dessa känslor – och vad är lösningen?
Det var för att få lite svar på vad man kan göra åt detta som jag kontaktade författaren Jozsef Piller. Precis som jag, är Jozsef heller ingen expert, utan har skrivit sin bok utifrån sina egna erfarenheter och sin egen kamp mot dessa hjärnspöken som hindrar oss från att nå framgång.
Jozsef är IT-konsult och har utvecklat flera företag och fått dem att blomstra. Han driver även bokförlaget Nordic Success Publishing.
Jag ställde lite frågor till honom som utkristalliserat sig under diskussionen i HWT.
Hur vet man om man är en bluff eller inte
Om allting handlar om de hjärnspöken, som Jozsef skriver om att man måste övervinna, hur ska man då kunna skilja på dem och det faktum att man faktiskt kanske inte är bra på det man gör? Han svarar: ”Utmaningen är att hjärnan inte kan se skillnaden mellan verklighet och fantasi. Risken är då att hjärnan automatiskt kommer att utgå från att det är en bluff. Här måste man aktivt kämpa för att övertyga hjärnan om skillnaden.” ”Du har en läroprocess för allt. Sarah Sjöström var inte bäst när hon började simma. Hon blev bäst genom hård disciplinerad träning varje dag kombinerat med kost, sömn och mycket annat.” ”Så om du kan lura hjärnan att inte tro på syndromet så är inte dina otillräckliga kunskaper en show-stopper. Är du övertygad om att det du delar med dig av hjälper andra människor att utvecklas så kommer du kunna bygga kunskapsbanken rätt fort.”
Använd känslan som ett verktyg
Till och med chefen för våra korrekturläsare, Celinne, känner av denna känsla av otillräcklighet. Men hon jobbar även med att förvandla känslan till en motor: ”När någon berömmer mig så känns det som att de försöker uppmuntra mig att inte ge upp, och när jag får konstruktiv kritik så känns det som att nu kommer de snart på mig (om de inte redan har gjort det). Att jag inte är bra nog för att skriva, korrekturläsa – eller vad jag än gör – som slutligen ska utvärderas av någon annan.
Samtidigt tror jag att det är det som gör att man håller sig på tårna, alltid gör sitt bästa och gör framsteg.”
Även Gaila kämpade sig förbi känslan och vände det till en framgång: ”Anledningen till att jag sökte jobb på HWT var att man inte behövde vara utbildad. Bara kunna skriva på ett sådant sätt att det passade uppgifterna detta företag får. Jag satt i fyra dagar (!) och slipade på min första text. Efter ett halvår skrev jag samma slags text på 10-20 min.”
Man måste ställa sin stege mot rätt vägg… Och ta reda på vilken vägg som är rätt
I sin bok pratade Jozsef om att man måste ställa sin stege mot rätt vägg och börja klättra och jag frågade i min intervju hur man ska veta vilken vägg som är rätt – då rädslan för att göra fel val nog är en orsak till att många blir paralyserade och inte tar steget ut för att göra karriär.
Jozsef säger: ” I Jim Collins bok ’Great by choice’ beskriver han hur de företag som lyckas är de som skjuter många provskott innan de ställt in siktet. Därefter skjuter de med kanonen. Oftast förknippar man provskotten med misslyckanden och man blir då rädd att prova igen. När du känner att både hjärna, hjärta och mage känner samma sak – då är det rätt hus.”
Så är Bluffsyndromet en myt eller en sanning?
Efter att ha läst boken blev jag inte helt klar över vad författaren ansåg om den saker. Jag frågade, och svaret var entydigt: ”Jag anser att det är en stor myt. Det är en elak myt och att det är en korkad myt. Men min hjärna börjar direkt skapa konspirationsteorier mot sig själv egentligen. Där behöver jag aktivt stanna upp och medvetet styra bort det. Det blir endast en sanning om man övertygar sig själv om det om och om igen.”
Så det spelar egentligen inte någon roll om du är en bluff eller inte?
Så om man sammanfattar svaren så är lösningen:
Tveka inte: Kör på.
Om du inte kan tillräckligt. Läs på.
Om du inte är tillräckligt duktig: Öva.
Ett misslyckande är endast ny information om hur du inte ska göra nästa gång.
Alla matcher du inte spelar är förlorade matcher.
Fake it ’till you make it.
Det är lätt sagt, men svårare att göra – om hjärnspökena är starka. Även där hade dock Jozsef i sin bok en idé om hur man gör. Man ska ta ett litet, litet steg framåt varje dag. Man behöver inte utmana sig själv mer än så. Bara en millimeter. Så länge du disciplinerat gör det. Varje dag. Så du aldrig går bakåt och aldrig står still.
Gör det där obehagliga samtalet som kanske blir ett avvisande, men lika väl kan bli ett jobb. Blir det avslag så gör ett nytt samtal nästa dag.
Det blir definitivt inget jobb om samtalet inte görs.
Vårbygård – hösten 2004
Jag vet att jag sa att jag inte skulle prata om mina erfarenheter.
Jag ljög.
Här kommer det.
Hösten 2004 bodde jag i Vårbygård, söder om Stockholm. Jag hade flyttat upp dit från Skåne för att lyckas som manusförfattare. Jag hade tänkt skriva, ringa runt till tv-bolag och prata med producenter. Jag hade tänkt åka in till stan på olika events och skapa kontakter.
Jag spenderade den hösten framför min dator i Vårbygård, sorterandes mina 20 000 mp3-filer i kronologisk ordning efter låtens utgivningsår.
Jag slutade med detta projekt när min hårddisk råkade krascha och inte gick att återställa.
Jag kände mig sämst.
Våren efter flyttade jag tillbaka till Skåne och två år senare började jag skriva texter online.
Därefter började jag långsamt bygga företaget. Millimeter för millimeter. Dag för dag.
Jag var orolig varje dag att jag inte var bra nog. Men gjorde det ändå.
Idag är jag här.